som i en dimma

precis så. som i en dimma. det har mina senaste dagar varit. jag har varit trött och disträ hela veckan. gått och tänkt på allt eller inget.

på jobbet har jag klantat mig, packat ner när jag skulle packa upp, svarat med fel företagsnamn i telefonen osv... hemma har jag vart urslö! dammsuga? -nej. tvätta? -nej. plocka i ordning? -nej. ingenting har känts motiverat. jag tror att jag behöver lite vår! komma i lite stämning! nu har ifos solen tittat fram några dagar, vilket är väldigt trevligt! =D mer mer mer!

igår var jag på mitt livs första begravning. oj, oj oj, vad det kändes sorgligt! direkt när jag kom in i kyrkan började jag snyfta och sen kunde man inte hejda tårarna. allt var så vackert men sorgligt på samma gång. hela kyrkan var full av blommor och sörjande vänner till den bortgångna. det var en fin dag. solen sken, som ett tecken på den solstråle hon kunde vara! hennes skratt var minsann härligt äkta skratt. det var längesedan jag träffade henne, hann aldrig förstå att hon var sjuk och än mindre att hon nu är borta. det känns som hon bara är på vanlig semester, men hon är på en semster långt långt bort som hon aldrig kommer återvända ifrån. när jag såg familjens hejdlösa tårar, gick jag väl lite mer till insikt men det känns fortfarande overkligt.
det var som sagt sorgligt, men fint och vackert på samma gång. hon fick en fin och värdig begravning.

jag tänker fortfarande på massa konstiga fråor som bubblar upp. men vem har svaren? vem ska jag ställa frågorna till? så småningom kanske familjen kan svara på några, men man vill ju inte klampa in och bara dunka på massa frågor hur som helst. de har det ju redan jobbigt. sen tycker jag det är svårt o komma på vad man ska säga för att visa att man bryr sig. de uppskattar nog egenligen det mesta men precis som de flesta tycker jag det känns kostigt och bara dumt, vad jag än hittar på. man ska väl bara finnas där och kanske fråga hur det är. men inte ens det är så lätt i en sån här situation...

som psalmen under akten sa; blott en dag, ett ögonblick i sänder...
blott en dag, kommer det oförväntade alltid att hända. tur att vi inte vet när.
ett ögonblick i sänder, därför ska vi leva här och nu. inte då eller sen. nu!

i helgen är jag ledig. då kan jag både grubbla på livets frågor och sova ut. så kanske min dimma har lösts upp till på söndagkväll. hoppas det =)